Vid alltings början
Här börjar ett livsprojekt, förverkligandet av vad som för inte alls länge sedan kändes som en avlägsen dröm, ett "någon gång i livet". Efter en tuff vår och med en alldleles lagom hård knuff i rätt riktning står vi helt plötsligt här, snart fullt ut ägare till vad som kommer att bli vår drömgård. Jag ska berätta hela historien vad det lider, troligtvis i omgångar. Allt från den allra första förvirrade visningen, till diskussioner med tidigare ägare, jobbletande och alldeles snart, nu på fredag, om ynka fyra dagar, tillträdet till vår alldeles egen dalagård.
Övre bilden visar boningshuset och den undre gårdshuset som senaste åren använts som förråd
Vi är ett par 30-plussare, gifta, barn och hund, bosatta utanför Stockholm som nu vad det lider ska ta steget och flytta upp till det som i hjärtat känns som hemma, Leksands Kommun i Dalarna. Min släkt härstammar från orten och när vi är i Leksand vill vi aldrig åka därifrån. Snart behöver vi inte det heller.
Gården som vi har köpt ligger en kvarts färd från släktgården i Leksand och en bit söder om huvudorten. Ett renoveringsobjekt om en säger så. En alldles lagom stor tomt på ungefär en halv hektar (varav hälften just nu består av meterhöga nässlor). Ettt boningshus på cirka 100 kvm med potential att bli större. Vi behöver bara värme först, och ett badrum, och kanske ett kök fritt från jutevävstapet och befriad från en del av sin 60-talscharm. Förutom boningshuset står ett av de gamla gårshusen kvar, ett fantastiskt vackert parhus som nog fått stå och förfalla i ganska många år. Tankar finns på att kanske så småningom kunna hyra ut det till sommargäster. Men vi hinner säkert ändra oss flera gånger om. Tillkommer också en stor loge med ett gammalt stall, ett litet häbre som lutar betänkligt och ytterligare en liten stuga som nog fungerat som tvättstuga men som vi ser som en blivande gäststuga. Alla byggnader är i mer eller mindre omfattande behov av renovering och ett stort lass kärlek. Kärlek har vi i överflöd, ekonomiska medel kanske något mer begränsat men det kompenseras med en stor dos entusiasm. Nu kör vi!
Logen med stall sett från gårdens nedre gräns, lillstugans knutar bär spåren av betande hästar
Vi har genom min mosters man fått reda på en del av gårdens historia. Bland annat gårdsnamnet "Sätergården". Sätergården har varit i samma släkt i många många år och det känns som ett stort ansvar att ta över. Men den eftersatta gården som nu stått tom de senaste tre åren ska få nytt liv. Jag återkommer med mer historia framöver.
Tankarna kring det här är många såklart och syftet med bloggen är främst att själva kunna gå tillbaka och minnas, vilka val gjorde vi, varför gjorde vi på ett visst sätt, hur långt har vi egentligen kommit och när flyttade egentligen de första hönorna in på gården?
Välkomna att följa med på vår resa!
/// Hanna
